dontstandstill

natti

På mitt rum har jag en bild på mig och min älskling. Tillsammans med bilden sitter där en lapp där det står "kärlek är inte att kräva, kärlek är att ge"...

Jag tycker att jag ger och ger och ger. Och om man känner att man är bortglömd. Visst kan man väl ändå kräva då? Eller det går inte att kräva från en pojkvän som är fullt upp i sitt studerande? Jag är så osäker på mig själv. Jag vill såklart inte vara en jobbig efterhängsam flickvän. Men jag lever på bekräftelse från honom, tragiskt nog.

Jag vet till 110% att anledningen till att jag känner att jag börjar lipa för minsta lilla är att jag känner mig så sjukt oälskad och oönskad just nu. Innan kunde min pojkvän bevisa varje dag för mig i form av kontakt osv. att han älskade mig, och om jag ska vara ärlig så räckte nästan det, det kändes som att jag bara behövde känna mig älskad av honom. När han var hemma så var jag önskad av honom. Han ville vara med mig varje dag (nästan). Och självklart jag med honom också. Nu är det en omöjlighet. Så där försvann den punkten med att känna sig önskad och behövd.

Jag kan inte minnas senast jag fick honom att skratta i skype... Fan. Nu börjar jag lipa igen. Dem enda gångerna han garvar är när något roligt har hänt honom i vardagen, när han kollar på något roligt klipp osv.

Vad gör jag för fel? Vi låg ju alltid dubbelvikta i skratt när vi hade möjlighet att träffas? Varför kan vi inte göra likadant nu? Var är gnistan? Jag vill vekrligen inte känna såhär. Hatar att jag är så jävla beroende av honom. Vill bara lära mig att bli självständig för en gångs skull och inte leva på vad andra tycker och tänker om mig, utan älska mig själv istället.

Sådärja. Nu har jag fått avreagera mig (men det är ju faktiskt det denna bloggen är till för).

Jag åt en banan vid fyra (kvällsmat). Är fortfarande varken hungrig eller sugen på något. Plus att pulsen verkar ha sänkt sig nu. Undrar om det kan vara att jag hade hög puls idag för att jag tog tabletterna före frukosten. Dem andra dagarna har jag tagit dem efter frukosten och då har jag inte haft hög puls. Ska prova att ta dem efter frukosten imorgon igen och se om det är bättre.

Hehe jaha okej! =)

sv: håller tummarna :)<3

äntligen någon som har samma problem som mig.

jag är den som ger, praktiskt taget säljer min själ och vänder ut-och-in på mig själv för att få bekräftelse av min pojkvän. det låter helt sjukt men så är det. allt för att få en puss eller en komplimang.

jag känner mig så bortprioriterad, fet, äcklig, tråkig och som om jag är i vägen.



Förstår precis vad du menar med din kille och jag vet hur ont det gör.

Bor ni ihop? Ses ni ofta? Vad gör ni när ni träffas?

Jag behöver lite tips.



Sköt om dig och jag håller tummarna för både dig och mig!

Hej! Läser lite olika bloggar och råkade komma in på din! Shit jag kunde inte säga det bättre själv. Allt det du skrev i detta inlägg kunde typ jag skrivit! haha..vad sjukt. hur mår du annars? skulle vara kul o snacka.. typ på msn om du har =)

sköt om dig // J

Hallå anonym!:-)

Javisst, du kan adda mig på: [email protected]

Puss

vet hur det är.. :(