mamma mia!
Jag svimmar. KILLERBODY!!!!!!! Blir solariumet imorgon haha!
välkommna till ätstörningsfamiljen
Vi kommer bli smala tjejer. Vi får bara inte ge upp. Tänker på er!
helvete.
gråter. dagen har knappt börjat och jag ligger och gråter. alltid när jag tror att jag gått ner så har jag fel.
hur fan är det möjligt att en morgon vikt är 2 hg mindre än ens kvällsvikt? vikten låg på samma som igår morse. jag orkar inte. jag orkar inte mer alltså. jag tänker fan ställa in den jävla resan om jag inte kan gå ner till 47. jag vill inte se ut såhär längre. åh. jävla piss söndag. orkar inte. prov på onsdag. orkar inte ens anstränga mig. mår bara skit.
tråkig update.
Förlåt att jag inte har uppdaterat (om nu någon bryr sig, haha). Men dagarna har gått i ett på senaste känns det som. Har fått reda på att jag har fått VG i slutbetyg i Engelska B. Jag är en såndär riktig VG tjej. Kommer aldrig riktigt upp till MVG. Dock säger lärarna att det är bara för att jag är för lat annars hade jag haft högre betyg. Men jag tycker inte det handar om lathet (lite kanske). Jag har faktiskt en ponny att sköta och skolan är inte allt. Så jag nöjer mig gott och väl med att snitta VG i betyg.
Maten går bra. Tror nog vikten börjar röra sig neråt igen. TUR! För nu är det fan inte långt kvar tills jag ska träffa min pojkvän igen. 1 månad kvar och vågen ska som sagt minst visa 47.x då. Alltså åh om ni bara visste vad jag längtar. 5 månader ifrån varandra och äntligen ska jag få känna hans närhet igen.
Ligger med världens spränghuvudvärk så återkommer imorgon igen, lovar.
solbränd, gött
Tror nog jag kommer byta blogg pga. min pojkvän vet om denna. Vill alltid kunna vara 100% ärlig till er. Vilket jag inte kan. Som ni säkert förstår. Eftersom det finns en del mörka sidor av ätstörningarna som man skäms lite mer över... Ja ni vet hon är äckliga tjejen som greppar tag i en ibland. Iallafall. Återkommer mer om det senare isåfall.
Intag än så länge idag:
Nu skall jag ut till stallet. Kommer vara där tills ikväll. Har en liten fråga som ni jätte gärna hade fått svara på för börjar få panik. Jag tränar. Jag äter lite och typ inga kolhydrater. MEN JAG GÅR INTE NER? Det står still. Vad ska jag göra? Jag måste måste måste väga minst, minst, 47 kg den 30 juni (det är 3 kg tills dess, ja jag vet jag har tappat fyran och har hamnat på femman igen, äckliga jävla Lucy) Och jag ska klara det! Men det är lite svårt att klara det när man står still på vågen.
Intag än så länge idag:
1 knäcke med bara skinka
10 små vattenmelonbitar tillsammans med 4 feta ost
1 kopp kaffe med mjölk
Nu skall jag ut till stallet. Kommer vara där tills ikväll. Har en liten fråga som ni jätte gärna hade fått svara på för börjar få panik. Jag tränar. Jag äter lite och typ inga kolhydrater. MEN JAG GÅR INTE NER? Det står still. Vad ska jag göra? Jag måste måste måste väga minst, minst, 47 kg den 30 juni (det är 3 kg tills dess, ja jag vet jag har tappat fyran och har hamnat på femman igen, äckliga jävla Lucy) Och jag ska klara det! Men det är lite svårt att klara det när man står still på vågen.
(boyie sa att hon sista inte hade en fin kropp. Alltså fattar ni, INTE EN FIN KROPP?
jag blir så förbannad på något sätt. För hon är förfan en av dem snyggaste i världen.
Hon är en Victorias Secret angel. Dem kallar man inte äckliga)
"ta den, kom igen, du dör inte av en tablett"
Var och provade jeans med bästis. Eller ja hon provade. Jag provade ett par, hon likadana. Hon var skinny. Jag vet fet. Som vanligt. Bästis är också ätstörd. Kan bergis slå vad om att hon har gått ner mer (173 cm 54 kg). Och jag har inte gjort det. Så jävla misslyckad. Men efter denna dagen av fasta och träning, då ska jag ha loosat. MÅNGA HG. Kanske ska försöka fasta imorgon också isåfall. SKA NER. NER NER NER NER NEEEERRRR!!!!!
gick till skolan förresten. duktig lucy som inte skolkar.
en liten röst viskar åt mig att ta någon tablett imorgon, dem som alla tror att jag har slängt, men som jag har sparat en karta på. Mitt sunda förnuft säger åt mig att inte göra det, eller det snarare skriker på mig att jag får inte. Men den där lilla lilla rösten slutar inte viska "du kan ta en, en dag, sen pausa två dagar, sen ta en igen... kom igen, det var ju inte så att du dog direkt, du gick ju faktiskt ner två kilo på tre dagar utav dem, och det enda var att du hade hjärtklappning" VADÅ DET ENDA? Det var skit obehagligt!!! Jag hade en puls på över 100 u VILOPULS HÅLL KÄFTEN MED DIG.... ÅHHH... fan. Jag skulle ha slängt dem från början. Kluven.
gick till skolan förresten. duktig lucy som inte skolkar.
en liten röst viskar åt mig att ta någon tablett imorgon, dem som alla tror att jag har slängt, men som jag har sparat en karta på. Mitt sunda förnuft säger åt mig att inte göra det, eller det snarare skriker på mig att jag får inte. Men den där lilla lilla rösten slutar inte viska "du kan ta en, en dag, sen pausa två dagar, sen ta en igen... kom igen, det var ju inte så att du dog direkt, du gick ju faktiskt ner två kilo på tre dagar utav dem, och det enda var att du hade hjärtklappning" VADÅ DET ENDA? Det var skit obehagligt!!! Jag hade en puls på över 100 u VILOPULS HÅLL KÄFTEN MED DIG.... ÅHHH... fan. Jag skulle ha slängt dem från början. Kluven.
mmhh
I min mage idag:
Äpple, nektarin och morot på förmiddagen
1/6 dels vattenmelon, 1 seranoskinka, 5 vindruvor, 3 feta ost tärningar på eftermiddagen
Sallad med morötter, 2 seranoskinka (beroende? haha), morötter, sallad, tomater och 5 feta ost tärningar på kvällen.
Energiförbrukning:
Sprang 2 km och pw 2.3km
Dressyrträning
Powerwalkade 4.3 km
8 minutes abs
jag är så jävla tjoooock.
det är fan tur att det bara är två veckor kvar av skolan. för tror jag måste skolka imorgon igen.
har ingen kraft. jobbar hemifrån istället. vill verkligen inte visa mig. Hatar mig själv. Hatar hatar hatar.
Känslan äter upp mig innifrån. snart finns väl inte den riktiga jag kvar längre. Skönt. skönt att bli av med allt.
ska bli vän med ana imorgon. vi ska låta bli att äta på hela dagen.
hellre det än panikångest efter varje måltid. är helt slut i huvudet så dåligt jag mått idag rent psykiskt.
ska ta en dusch nu sen blir det städa undan på rummet och sen sova. Det är viktigt att det är rent runtomkring mig imorgon, för då blir det lättare att jag själv håller mig ren också. Ren från mat. Ren från ångest.
good work lucy.
åh jag vill bara lägga upp alla mina nya thininspirations bilder!! men jag får dela upp det. Ni kan vänta er en massvis av nya snygga bilder iallafall!
Dagen har varit bra. Jobbade 8.00-12.00 på tom mage.
Tog 1 morot när jag kom hem. 1 timme efter det tog jag ett äpple och en seranoskinka.
Sen åkte jag till stallet från 13.30-16.20 med en timmes intensiv svettig hoppträning och sen fix i stallet. När jag kom hem åt jag några vindruvor. Nu ligger jag här.
Kvällsmat blir det grillad lax och sallad. Ska se om jag kan slippa undan med att bara äta en halv lax. Jag slapp iallafall fläskköttet som dem grillar. Dem bara "ååhh du missar något, det är en yta av fläsk på detta köttet som blir sådär extra knaprig". JAAAAA EXAKT DET JAG VILL HA PAPPA! Hahaha dem är roliga ibland.
Efter maten blir det en joggingtur sen ska jag träna armar/bröst och göra 8 minutes abs.
38 dagar kvar tills jag åker iväg. Måste. Bli. Smalare.
ni som vill se träningen&mat för idag istället, scrolla neeeeeer
Detta är ett långt inlägg som antagligen kommer innefatta en del saker. Så ni är inte tvingade att läsa. Men jag orkar inte ta upp min skrivbok när jag lika bra kan skriva här.
Jag minns det första... Vet inte hur gammal jag var, men jag var kanske runt 9? Något sånt. Mamma ville vara ifred så pappa tog ut mig och syster ut i skogen och promenerade och lekte en sväng. När vi kommer tillbaka hinner vi knappt komma innanför dörren förens det knackar. Jag springer ner för trappan och öppnar.
Den andra gången som jag har varit medvetande om var nog för tre år sedan. Det är ganska svart i minnet över vad som hände här. Minns att någon ringde oss. Minns att jag bröt ihop. Minns att jag ville träffa mamma direkt. Minns att pappa fick åka dit och att jag var så förbannad över att jag inte fick följa med...
Min mamma är världens finaste mamma. Det är det som är det konstiga. Hon är en så fantastisk kvinna med så social kompetens och så härlig personlighet. Ändå gör hon allt det här.
Men som sagt, tillbaka till tjejen som förlorat sin mamma nu. Det gav mig en tankeställare. Är det helt riskfritt för mamma nu? Kommer hon inte göra det igen? Kommer hon leva tills hon dör av ålderdom nu? Bäst för henne säger jag bara. För även fast jag har en ilska inom mig mot mamma konstant så älskar jag henne mer än något annat och vill aldrig någonsin förlora henne. Hon är som sagt världens bästa mamma med tanke på vad hon har gått igenom.
Nej gud, nu ska jag göra 8 minutes abs.
Läste precis på en av er fina tjejers blogg (ni vet säkert vem jag menar) att hennes mamma tagit livet av sig (16 maj skrev hon inlägget). Det fick mig att börja gråta. Tycker så jävla synd om denna tjejen. Och det får mig även att tänka på min mamma... 8 självmordsförsök varav jag har varit medvetande om två. Med medvetande menar jag att jag har vetat om det samma dag som det hände. Dem andra har vi nog varit för små tror jag. Men vi har fått reda på antalet i efterhand.
Jag minns det första... Vet inte hur gammal jag var, men jag var kanske runt 9? Något sånt. Mamma ville vara ifred så pappa tog ut mig och syster ut i skogen och promenerade och lekte en sväng. När vi kommer tillbaka hinner vi knappt komma innanför dörren förens det knackar. Jag springer ner för trappan och öppnar.
Framför mig står två personer i gula reflexjackor. Ambulansvårdare (eller vad man kan kalla dem). "Har ni **** här?" "Ja???" svarade jag frågade och fattade ingenting. Då springer dem upp för trappan, kort efter kommer det en till person med en bår.
Tänk er en nioårings förvirring. Vi hade som sagt kanske varit inne i lägenheten i 40 sekunder innan det knackade. Vi hade alltså inte hälsat på mamma än.
Mamma hade tagit en överdos av sömntabletter och svalt ner med alkohol. Såklart?!!
Den andra gången som jag har varit medvetande om var nog för tre år sedan. Det är ganska svart i minnet över vad som hände här. Minns att någon ringde oss. Minns att jag bröt ihop. Minns att jag ville träffa mamma direkt. Minns att pappa fick åka dit och att jag var så förbannad över att jag inte fick följa med...
Dagen efter åkte vi hem till lägenheten. Då hade polisen och ambulansmännen fått slå in en ruta för att komma in till mamma för hon hade legat medvetslös på golvet i vardagsrummet i sitt eget kräk. Överdos av tabletter och alkohol. Igen. Såklart.
Min mamma är världens finaste mamma. Det är det som är det konstiga. Hon är en så fantastisk kvinna med så social kompetens och så härlig personlighet. Ändå gör hon allt det här.
Visst jag ska såklart inte glömma bort att berätta att hon är uppväxt med incest och misshandel av sin pappa. Och hon har legat inne på psyk för alla självmordförsöken ett flertal gånger. Plus en lång period pga. hennes anorexi.
Så hon har inte haft ett lätt liv. Och idag. Idag tänker jag helhjärtat varje dag att mamma mår bra. Eller okej, hon har fybromilagi (kronisk muskel och led sjukdom) och hon är väl inte helt hundra. Men just nu lever min mamma på livet. Hon är hög på livet som hon brukar säga. Hon festar aldrig (iprincip, och vill hon göra det någon gång så är det helt klart fritt fram nu när det inte är 1 gång i månaden eller mer längre). Hon rör sig ute på stan istället för att låsa in sig i lägenheten. (Igår berättade hon att för bara något år sedan så när hon gick på stan så kollade hon alltid ner, hon ville inte någon skulle kolla på henne, och om någon råkade röra vid henne så fick hon panik och blev tvungen att gå hem... tänk att behöva leva så... lilla mamma).
Jag är iallafall glad över att hon äntligen skrattar och ler och tar hand om sig själv. Jag är glad att kunna sitta och äta med henne och se att hon lägger upp mer än mig på tallriken, precis som en mamma ska göra. Jag blir glad över att hon visar sin passion för inredning. Jag blir glad över att hon inte går till psykolog varje vecka (undrar om hon ens gör det över huvudtaget?), just det med psykologen är ett stort steg. Det visar verkligen hur långt hon har kommit.
Men som sagt, tillbaka till tjejen som förlorat sin mamma nu. Det gav mig en tankeställare. Är det helt riskfritt för mamma nu? Kommer hon inte göra det igen? Kommer hon leva tills hon dör av ålderdom nu? Bäst för henne säger jag bara. För även fast jag har en ilska inom mig mot mamma konstant så älskar jag henne mer än något annat och vill aldrig någonsin förlora henne. Hon är som sagt världens bästa mamma med tanke på vad hon har gått igenom.
Nu fick jag sjuk ångest för att jag inte har skrivit om pappa. Han säger att vi alltid pratar om mamma att ingen berömmer honom för vad han har gått igenom. Åhhh.. alltså han är ju min trygghet, mitt hem, min familjefamn. Det är pappa det. Han som alltid har varit där. Han som har kört mellan jobb-psyket-hem under långa perioder och skött allting själv. Han som har stöttat mamma trots att hon har flörtat med andra killar. Trots att hon har betett sig som ett svin. Han som har tagit tillbaka henne efter två krav av skilsmässor. Han som har älskat henne kravlöst och oändligt i alla lägen. Jag älskar mina föräldrar PRECIS lika mycket. Men det är två olika kärlekar. Och det kanske inte är så konstigt. Min pappa är iallafall en stor förebild när det gäller allt i livet. Jag försöker alltid tänka "hur hade pappa agerat?". För han är så jävla grym. Alla älskar min pappa. Om någon person inte skulle vara värd att behöva leva med en sån som mamma har varit så är det pappa. Han är verkligen genomsnäll. Påminner väldigt mycket om hur min pojkvän är. Kanske därför jag har ångest för att han behöver vara min flickvän. Men jag ska bli bra, jag ska bli perfekt för honom. Precis så som han är mot mig.
Nej gud, nu ska jag göra 8 minutes abs.
Träningen idag blev lite ändrat gällande tiden eftersom det kom ett jävla åskväder. Men ändå:
Rullor 4.2 km
Ridning 1 h
Löpning 25 min
Styrketräning (armar bröst) 20 min
Och maten har gått bra bra bra!
biter ihop.
en bildbomd. för att klara helgen. idag kommer det bli ca 3 timmars träning.
igår gick jag på stan, 25 grader, svetten rann, 5 timmar, jag njöt. blev bortskämd av mamma. njöt ännu mer.
I förr går klarade jag inte gå in på skolan, var för äcklad över min kropp. pappa körde mig in, låtsades gå in, gick hem igen = 2 timmars promenad. Sprang 4.2 km och hopptränade sedan. grymt. men mådde ändå inte bra.
Skit.
Fan. Jag som har haft en så bra kväll med boyie på Skype. Nu börjar paniken trappas upp igen. Känner hur det väller ut överallt. Försöker upprepa gång på gång att 49,8 kg är inte mycket. Men hon, ni vet vem, har övertaget. Skriker på mig hur äcklig jag är. Varför jag inte är hungrig klockan två på natten. Att jag borde vara det. Äckliga lucy. Vill du verkligen leva som fet? Skriker tillbaka "JAG ÄR INTE FET!!!"....
Känner mig som en schizofren. Men det är vi väl typ. Med våran egen personlighet, mia, och ana så är man ju tre. Undrar vem som döpte dessa äckliga rösterna i huvudet. Meningslöst och patetiskt. Dem finns ju inte på riktigt. Men just nu säger jag, dra åt helvete ana, jag behöver sova. Kom tillbaka imorgon istället. Eller?
f*ck.
har dykt ner i botten igen. ser fram emot fyra dagar utav helvete eftersom min pojkvän behöver space. typ. den fjärde dagen får vi prata för då fyller han tjugo. kul. Känner mig verkligen välbehövd i hans liv.
När han får mig att må dåligt tappar jag matlusten totalt. speciellt dem sakerna han sagt idag. så har bara ätit frukost. blir jag itvingad kvällsmat blir det upp med det igen. that's it. När jag är smal kommer han älska mig.
12.31
Jag brukar faktiskt inte behöva säga det, men jag tror jag behöver säga det nu för att själv inse allvaret i att det snart är sommar. Imorgon är det måndag. Imorgon är det ny vecka. Imorgon finns det inga undantag. Det bara är så. Jag tänker inte vara fet när jag åker till min pojkvän, vilket är om sex och en halv veckor. Jag tänker verkligen inte vara det. Ikväll så kommer jag sätta mig ner med min skrivbok och göra upp ett dagsschema som skall följas varje dag. Det schemat ska innefatta vissa saker som jag ska hjälpa till med här hemma så jag gör mina föräldrar nöjdare, vilken mat som är tillåtet och vilken mat som inte är tillåtet. Träning som ska utföras varje dag. Osv osv.
Jag hatar att läsa det, och jag hatar att skriva det. Men jag gör iallafall inte det varje söndag: Imorgon kör vi!
och egentligen, vet inte varför jag fortsätter gå hos min äs psykolog. Det har inte ändrat mina tankar mer än 0,00001 mm typ. "jag ska bara bli smal först, sen kan jag bli frisk"...
release me.
jag orkar inte. krypande ångest inom mig igen.
jag bryr mig inte om någonting. Jag orkar inte bry mig om att jag inte kommer klara matten imorgon. jag bryr mig inte om att varmvattnet är slut så jag inte kan duscha (brukar bli svin sur över detta, duscha varmt på kvällen är något jag lever för), jag bryr mig inte om att jag inte får prata med min pojkvän ikväll, jag bryr mig inte om att jag antagligen kommer skolka imorgon efter provet och åka tåg till ett annat ställe, jag bryr mig inte om allt som alltid har varit viktigt för mig. Vad i helvete är det med mig? känns som att min personlighet tynar bort, sakta med säkert. Bra! Då kommer ju alla älska dig mycket mer, verkligen. inte.
.... eller jo just det, jag bryr mig om en sak - jag ska ner mer i vikt.
flåt...
(paow.se)
Jag mår verkligen inte alls bra. Jag har ingen alls ork att blogga och jag hatar det. Men jag vill inte direkt dra ner er i mitt depp humör så därför låter jag bli att skriva här om dagarna. Men för att ni ska få hänga med lite varför jag mår dåligt så här kommer en sammanfattning:
Jag är lite osäker på allt just nu. Osäker på mig. På skolan. På hur min sommar kommer bli. På mitt förhållande? Jag vill bli tagen mer på allvar. Vilket jag känner att jag inte blir.
Har legat med panikångest två kvällar i rad. I förrgår var jag även nära på att få det på bussen, kände hur pulsen steg, trycket över bröstet, gråten i halsen. Men bet ihop och klarade mig ifrån det. Jag har ingen aning om varför dem har kommit så ofta nu dem två senaste dagarna, har inte haft det på jätte länge faktiskt.
Ikväll hoppas jag att jag ska slippa undan. Inte för att någon ens bryr sig om det (även fast det är typ den värsta känslan i hela världen, ni som har haft det förstår nog mig). Och nej, jag är inte emo. Jag är bara less på att inte bli tagen på allvar av mina närmsta som sagt. Jag ska inte behöva skämmas över att jag berättar hur jag mår för min pojkvän, men ändå gör jag det efter varje gång. Kanske beror på att man aldrig får ett svar.
När jag läser om er som har pojkvänner som ligger och håller hårt i er hela nätterna när ni får panikångestattacker så börjar jag nästan gråta av att tänka på att min inte ens har mage att skriva ett sms att han bryr sig, så jag blir tvungen att skicka ett "förlåt, jag skulle inte skrivit det till dig, nu skäms jag jätte mycket" sms.
Och när man även loggar in på facebook ett dygn efter att man har skrivit smset för att man tror att kaaanske kanske ligger där ett mail som kan ge lite tröst, men hittar ingenting. Då dyker ens självkänsla i marken ännu en gång.
Hatar att klaga på min pojkvän och mina närmsta. Men ibland är man tvungen. Till er kan jag ju göra det, eftersom då slipper jag gör det till dem, och då slipper man bråk och sånt onödigt.
Just det ja, jag har cyklat 2 mil idag, kört inlines i 30 minuter och tränat min ponny för min tränare vilket också gjorde mig genomsvettig. Alltså en bra dag träningsmässigt. Har bara ätit frukost och sen apelsin vid lunchtid. Och har redan planerat att matvägra ikväll. Nu ska jag dyka in i matteböckerna, prov imorgon.
Lovar att peppa upp mig snart igen, eftersom ingen annan runtomkring mig kan göra det får jag väl sluta vänta på det och ta tag i det själv! Puss!
bröstnojja
Dem perfekta brösten
Jag hatar mina bröst. Jag är besatt av dem. Helt ärligt. Med besatt menar jag: Besatt av att äcklas av dem.
På morgonen när jag har vägt mig, och står i bara trosor och ska börja sminka mig på toaletten så får jag panik om jag råkar kolla på mina bröst. Äckelkänslan i magen går över till att jag blir tvungen att hämta en tröja innan jag kan fortsätta sminka mig.
Imorgon ska jag och ponny tävla. Jag känner på mig att det kommer gå bra. Och jag kommer inte äta något förens vi ska börja rida (blir runt halv två). Sen är det en paus på typ 2 timmar, sen blir det nästa klass, där emellan kommer jag också äta något energigivande men kalorisnålt. Sen blir det inget mer. Jag kommer göra allt för att komma undan middagen (som mina föräldrar ska börja tvinga i mig). Och om dem tvingar i mig så kommer det hamna i toaletten sen. Jag vill verkligen inte spy. Men jag äter typ varm mat på kvällen MAX 2 dagar i veckan. Och jag hatar det. Vi är liksom en familj som brukar äta knäcke och yogurt till kvällsmat. Men nu, nä nu skall det börjas lagas mat och "Föda den lilla ätstörda tjejen, mat är medicin, glöm inte det". Fuck off. Med riktig kvällsmat tvingar dem bara ner mitt huvud i toaletten, och jag vill inte vill inte vill inte spy. Jag försöker ge hintar om att "ni kommer bara göra det värre". Men dem vägrar lyssna. Så istället för att låta sin dotter äta knäckemackor och yoggi och behålla det, så tvingar vi i henne äcklig jävla varm mat som kommer hamna i toaletten sen. Jag som hade blivit så duktig på att sluta spy och allt. Jävla föräldrar. Nu kommer allt bara bli sämre igen.
Vill bara bli smal. ska det vara så jävla svårt äckel lucy? Du ska väga 48,x nästa vecka, fattar du det? Det finns inget annat!!
Men det är så jävla jobbigt. För i min viktnedgång så blir såklart mina bröst mindre (jag blir skit glad, vill inte ha 75c till mina 159 cm), men jag vet om att min pojkvän blir sur. Han älskar stora bröst. Men han fattar inte min ångest. Han fattar inte hur det känns att äcklas av dem vartenda gång man råkar se dem. Dem enda gångerna som jag möjligtvis kan kasta en blick på dem är när dem är riktigt kalla och jag sträcker armarna långt långt upp i luften (då ser dem små och fasta ut, precis så som jag vill ha det). Är rädd att han ska göra slut om jag får mindre bröst. Fast efter 17 månader tillsammans borde han väl inte göra det?
Imorgon ska jag och ponny tävla. Jag känner på mig att det kommer gå bra. Och jag kommer inte äta något förens vi ska börja rida (blir runt halv två). Sen är det en paus på typ 2 timmar, sen blir det nästa klass, där emellan kommer jag också äta något energigivande men kalorisnålt. Sen blir det inget mer. Jag kommer göra allt för att komma undan middagen (som mina föräldrar ska börja tvinga i mig). Och om dem tvingar i mig så kommer det hamna i toaletten sen. Jag vill verkligen inte spy. Men jag äter typ varm mat på kvällen MAX 2 dagar i veckan. Och jag hatar det. Vi är liksom en familj som brukar äta knäcke och yogurt till kvällsmat. Men nu, nä nu skall det börjas lagas mat och "Föda den lilla ätstörda tjejen, mat är medicin, glöm inte det". Fuck off. Med riktig kvällsmat tvingar dem bara ner mitt huvud i toaletten, och jag vill inte vill inte vill inte spy. Jag försöker ge hintar om att "ni kommer bara göra det värre". Men dem vägrar lyssna. Så istället för att låta sin dotter äta knäckemackor och yoggi och behålla det, så tvingar vi i henne äcklig jävla varm mat som kommer hamna i toaletten sen. Jag som hade blivit så duktig på att sluta spy och allt. Jävla föräldrar. Nu kommer allt bara bli sämre igen.
Vill bara bli smal. ska det vara så jävla svårt äckel lucy? Du ska väga 48,x nästa vecka, fattar du det? Det finns inget annat!!
miss my baby
och så förvandlas bloggen till en "hej jag saknar min pojkvän" blogg för en kväll.
ska lägga mig och kolla på "Mamma Mia!" och invänta att det ska bli morgon hos min älskling, vilket är om ca 2 timmar. Längtar.
kvällsvikten var bra. så tror nog morgonvikten kommer vara bästa på länge. Men eftersom jag skrev så nu så kommer det säkert inte bli så bara för det.
Ett besök hos psykologen har jag också hunnit med idag. pappa var med. Hmm.. vet inte hur detta kommer gå nu. vet aldrig vad jag vill längre. Jag är så kluven. är för fast i detta beteendet för att sluta.
"mat är den enda medicinen till att bli frisk från ätstörningar" säger min psykolog upprepande gånger. fuck no säger jag. Jag kommer bara må ännu sämre om jag blir tvingad att äta. eller?
Orkar inte. vill bara att det ska vara sommar nu så jag kan äntligen få träffa min pojkvän igen. fyfan vad jag ska njuta dem fyra veckorna. Det kvittar om det regnar varje dag. jag ska utforska staden, gå långa promenader på de underbara stränderna, följa med älskling i skolan osv. osv. Skönt att ha något att längta till. Det behövdes i mitt liv just nu.
sommar
"Du ska vara glad att du lever" var det sista sjuksköterskan sa till mig.
Men nog om det än så länge. Idag vet jag inte riktigt hur mina planer ser ut. Jag får väl se pillerna som ett idiotisk misstag, men dem gav mig trots allt 2 kg viktnedgång snabbt. Så nu tar jag över från där och välkommnar min starka sida igen. Jag vet inte varför jag har fått upp nummret 47 i mitt huvud. Jag längtar tills det står det på vågen. Men ändå är mitt mål 45. Haha märkligt.
Min biljett till min älskling är bokad. När vi ses kommer vi inte ha setts på nästan 1 halv år. Lyckan är obeskrivlig. Jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen, varje dag. Det är 2,5 månader tills jag ska till honom. Alltså har jag lite tid att bli fin. Men ja, jag vill ju såklart kunna ligga på stranden innan dess också. Så nu jävlar!!
Vi har inte tid att misslyckas längre, 5 veckor kvar. Kämpa på hjärtan!
Klockan är nu kvart över sju. Jag ligger fortfarande i sängen, har inte rört mig här ifrån sedan jag vaknade. Och ändå har jag en puls på över 90 slag/min. Alldeles för högt. Mitt hjärta kämpar på för fullt där inne.
Jag har lärt mig en läxa, helt klart. Och jag är fortfarande rädd, igår var jag rädd för att somna för jag var rädd att jag inte skulle vakna. Ni förstår inte känslan att känna ens hjärta pumpa på för fullt hela tiden. Man känner det i hela ryggen osv.
Men nog om det än så länge. Idag vet jag inte riktigt hur mina planer ser ut. Jag får väl se pillerna som ett idiotisk misstag, men dem gav mig trots allt 2 kg viktnedgång snabbt. Så nu tar jag över från där och välkommnar min starka sida igen. Jag vet inte varför jag har fått upp nummret 47 i mitt huvud. Jag längtar tills det står det på vågen. Men ändå är mitt mål 45. Haha märkligt.
Min biljett till min älskling är bokad. När vi ses kommer vi inte ha setts på nästan 1 halv år. Lyckan är obeskrivlig. Jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen, varje dag. Det är 2,5 månader tills jag ska till honom. Alltså har jag lite tid att bli fin. Men ja, jag vill ju såklart kunna ligga på stranden innan dess också. Så nu jävlar!!
Vi har inte tid att misslyckas längre, 5 veckor kvar. Kämpa på hjärtan!
Akuten
Enda anledningen till att jag uppdateras via mobilen är för att om någon går på dem tabletterna som jag har gått på i tre dagar, SLUTA GENAST! Jag ligger just nu på akuten. Har i två dagar haft en puls på över 100 även fast jag har varit i viloläge. Jag mår jätte illa, jag har ont i bröstet osv. Det är inte värt det. De här tabletterna kan göra såhär med vilken människa som helst, speciellt om man inte är överviktig. Det spelar ingen roll att jag gått ner två kilo på tre dagar, detta är farliga tabletter. Snälla lyssna på mig ni som använder dem. Det kan hända er med. Och detta är INTE kul... Och nej. Jag kommer inte sälja mina tabletter till någon.
natti
Jag tycker att jag ger och ger och ger. Och om man känner att man är bortglömd. Visst kan man väl ändå kräva då? Eller det går inte att kräva från en pojkvän som är fullt upp i sitt studerande? Jag är så osäker på mig själv. Jag vill såklart inte vara en jobbig efterhängsam flickvän. Men jag lever på bekräftelse från honom, tragiskt nog.
Jag vet till 110% att anledningen till att jag känner att jag börjar lipa för minsta lilla är att jag känner mig så sjukt oälskad och oönskad just nu. Innan kunde min pojkvän bevisa varje dag för mig i form av kontakt osv. att han älskade mig, och om jag ska vara ärlig så räckte nästan det, det kändes som att jag bara behövde känna mig älskad av honom. När han var hemma så var jag önskad av honom. Han ville vara med mig varje dag (nästan). Och självklart jag med honom också. Nu är det en omöjlighet. Så där försvann den punkten med att känna sig önskad och behövd.
Jag kan inte minnas senast jag fick honom att skratta i skype... Fan. Nu börjar jag lipa igen. Dem enda gångerna han garvar är när något roligt har hänt honom i vardagen, när han kollar på något roligt klipp osv.
Vad gör jag för fel? Vi låg ju alltid dubbelvikta i skratt när vi hade möjlighet att träffas? Varför kan vi inte göra likadant nu? Var är gnistan? Jag vill vekrligen inte känna såhär. Hatar att jag är så jävla beroende av honom. Vill bara lära mig att bli självständig för en gångs skull och inte leva på vad andra tycker och tänker om mig, utan älska mig själv istället.
Sådärja. Nu har jag fått avreagera mig (men det är ju faktiskt det denna bloggen är till för).
Jag åt en banan vid fyra (kvällsmat). Är fortfarande varken hungrig eller sugen på något. Plus att pulsen verkar ha sänkt sig nu. Undrar om det kan vara att jag hade hög puls idag för att jag tog tabletterna före frukosten. Dem andra dagarna har jag tagit dem efter frukosten och då har jag inte haft hög puls. Ska prova att ta dem efter frukosten imorgon igen och se om det är bättre.
skit också.
Är nu inne på min tredje dag med "Lida Dai Dai Hua Jiao Nang" som dem heter så fint.
I morse (efter två dagar) så var 1 kg är borta från min kropp. Dock har jag stött på lite halvt oroväckande biverkningar som får mig att fundera på att sluta. FAN!!!!! Ville verkligen fortsätta med dem.
Dai dai hua innehåller ett ämne som heter sibutramin, som är något som används när man skall behandla folk med allvarlig fettma osv.
Detta ämnet kan ge följande biverkningar:
"Användning av sibutramin kan orsaka huvudvärk, ökad puls och blodtryck, bröstsmärtor och stroke."
I morse när jag gick till skolan så kände jag hur mitt hjärta slog jätte fort, jag gick då till skolsystern för att kolla så allt var bra och så (nämnde såklart inte tabletterna). Min puls låg då på 100. Vilket den även gjorde efter att jag hade suttit där inne i 10 minuter. Min puls har legat så högt nästan hela dagen. Eller runt 80 har den gått ner till när jag har legat och vilat.
Det är detta som gör mig osäker. Jag vill ju inte direkt få en stroke när man är 17 år gammal... Men ja... Dem funkar ju så jävla bra att jag vet inte var jag ska bli av. "Hungerkänslor? Vad fan är det?" Nej men ärligt. Utan att överdriva, jag är typ bara lite lite hungrig på morgonen. Sen finns det inte en endaste hungerkänsla på hela dagen.
Helvetes jävla svaga hjärta! Fan fan fan. Avvaktar till imorgon och ser. Annars slutar jag med dem... Skit.
Dietpills.
Kalla mig dum i huvudet eller vad som. Jag har iallafall fått hem mina första bantningspiller från underbara söta "icecherry" (tack snygging!!!) Och vad jag söker via internet verkar dem här ha dem effektivaste resultaten om man kollar på hur snabb viktminskningen är för dem som har provat detta jämfört med andra bantningspiller.
Idag är alltså första dagen... Jag mådde lite dåligt redan igår kväll, så jag vet inte om det är något som har följt med till idag eller om det är tabletterna. Dock så känner jag av muntorrhet i mellan åt, men dricker vatten hela tiden så det hjälper. Jag kan känna av pyttelite hunger, men jag är verkligen inte sugen på NÅGONTING. Jag åt frukost halv 9 i morse, och sex timmar senare kom jag på att jag inte ätit sedan frukost. Tog en banan för att inte bli allt för svag eftersom jag ska orka rida nu i eftermiddag.
Jag kommer självklart lyssna på min kropp och sluta med tabletterna om jag märker av allt för obehagliga biverkningnar. Jag skulle aldrig gå emot vad min kropp "säger åt mig". Men än så länge är det inga biverkningar som jag inte kan leva med. Jag tänker vänta med att väga mig till på måndag och se om det blir något resultat. Och har det inte blivit det så kommer jag nog bli tveksam mot dem. För dem flesta har tappat minst 1 kg dem två första dagarna. Och jag äter ju inte direkt mycket. Så jag borde ju också kunna göra det om dem här funkar...
Jag kommer uppdatera här hur det går och hur viktminskningen är :-)
Stay strong snyggingar!
