dontstandstill

flåt...

(paow.se)

Jag mår verkligen inte alls bra. Jag har ingen alls ork att blogga och jag hatar det. Men jag vill inte direkt dra ner er i mitt depp humör så därför låter jag bli att skriva här om dagarna. Men för att ni ska få hänga med lite varför jag mår dåligt så här kommer en sammanfattning:

Jag är lite osäker på allt just nu. Osäker på mig. På skolan. På hur min sommar kommer bli. På mitt förhållande? Jag vill bli tagen mer på allvar. Vilket jag känner att jag inte blir.

Har legat med panikångest två kvällar i rad. I förrgår var jag även nära på att få det på bussen, kände hur pulsen steg, trycket över bröstet, gråten i halsen. Men bet ihop och klarade mig ifrån det. Jag har ingen aning om varför dem har kommit så ofta nu dem två senaste dagarna, har inte haft det på jätte länge faktiskt.

Ikväll hoppas jag att jag ska slippa undan. Inte för att någon ens bryr sig om det (även fast det är typ den värsta känslan i hela världen, ni som har haft det förstår nog mig). Och nej, jag är inte emo. Jag är bara less på att inte bli tagen på allvar av mina närmsta som sagt. Jag ska inte behöva skämmas över att jag berättar hur jag mår för min pojkvän, men ändå gör jag det efter varje gång. Kanske beror på att man aldrig får ett svar.

När jag läser om er som har pojkvänner som ligger och håller hårt i er hela nätterna när ni får panikångestattacker så börjar jag nästan gråta av att tänka på att min inte ens har mage att skriva ett sms att han bryr sig, så jag blir tvungen att skicka ett "förlåt, jag skulle inte skrivit det till dig, nu skäms jag jätte mycket" sms.

Och när man även loggar in på facebook ett dygn efter att man har skrivit smset för att man tror att kaaanske kanske ligger där ett mail som kan ge lite tröst, men hittar ingenting. Då dyker ens självkänsla i marken ännu en gång.

Hatar att klaga på min pojkvän och mina närmsta. Men ibland är man tvungen. Till er kan jag ju göra det, eftersom då slipper jag gör det till dem, och då slipper man bråk och sånt onödigt.

Just det ja, jag har cyklat 2 mil idag, kört inlines i 30 minuter och tränat min ponny för min tränare vilket också gjorde mig genomsvettig. Alltså en bra dag träningsmässigt. Har bara ätit frukost och sen apelsin vid lunchtid. Och har redan planerat att matvägra ikväll. Nu ska jag dyka in i matteböckerna, prov imorgon.

Lovar att peppa upp mig snart igen, eftersom ingen annan runtomkring mig kan göra det får jag väl sluta vänta på det och ta tag i det själv! Puss!

din pojkvän verkar vara riktgt rädd för konfrontation. vet ju inte hur ditt förhållande ser ut men han verkar verkligen inte ge det stöd du behöver. älskar man någon ska man kunna vara där för dem i vått och torrt.

jag tror också det är där problemet ligger. Jag går inte riktigt på bortförklaringar som "jag måste fokusera på skolan" längre. Ska en panikånestattack behöva sluta illa för att få honom att förstå att jag behöver stöd... känns ganska tragiskt efter 17 månader tillsammans...