dontstandstill

Läste precis på en av er fina tjejers blogg (ni vet säkert vem jag menar) att hennes mamma tagit livet av sig (16 maj skrev hon inlägget). Det fick mig att börja gråta. Tycker så jävla synd om denna tjejen. Och det får mig även att tänka på min mamma... 8 självmordsförsök varav jag har varit medvetande om två. Med medvetande menar jag att jag har vetat om det samma dag som det hände. Dem andra har vi nog varit för små tror jag. Men vi har fått reda på antalet i efterhand.

Jag minns det första... Vet inte hur gammal jag var, men jag var kanske runt 9? Något sånt. Mamma ville vara ifred så pappa tog ut mig och syster ut i skogen och promenerade och lekte en sväng. När vi kommer tillbaka hinner vi knappt komma innanför dörren förens det knackar. Jag springer ner för trappan och öppnar.

Framför mig står två personer i gula reflexjackor. Ambulansvårdare (eller vad man kan kalla dem). "Har ni **** här?" "Ja???" svarade jag frågade och fattade ingenting. Då springer dem upp för trappan, kort efter kommer det en till person med en bår.

Tänk er en nioårings förvirring. Vi hade som sagt kanske varit inne i lägenheten i 40 sekunder innan det knackade. Vi hade alltså inte hälsat på mamma än.

Mamma hade tagit en överdos av sömntabletter och svalt ner med alkohol. Såklart?!!

Den andra gången som jag har varit medvetande om var nog för tre år sedan. Det är ganska svart i minnet över vad som hände här. Minns att någon ringde oss. Minns att jag bröt ihop. Minns att jag ville träffa mamma direkt. Minns att pappa fick åka dit och att jag var så förbannad över att jag inte fick följa med...

Dagen efter åkte vi hem till lägenheten. Då hade polisen och ambulansmännen fått slå in en ruta för att komma in till mamma för hon hade legat medvetslös på golvet i vardagsrummet i sitt eget kräk. Överdos av tabletter och alkohol. Igen. Såklart.

Min mamma är världens finaste mamma. Det är det som är det konstiga. Hon är en så fantastisk kvinna med så social kompetens och så härlig personlighet. Ändå gör hon allt det här.

Visst jag ska såklart inte glömma bort att berätta att hon är uppväxt med incest och misshandel av sin pappa. Och hon har legat inne på psyk för alla självmordförsöken ett flertal gånger. Plus en lång period pga. hennes anorexi.

Så hon har inte haft ett lätt liv. Och idag. Idag tänker jag helhjärtat varje dag att mamma mår bra. Eller okej, hon har fybromilagi (kronisk muskel och led sjukdom) och hon är väl inte helt hundra. Men just nu lever min mamma på livet. Hon är hög på livet som hon brukar säga. Hon festar aldrig (iprincip, och vill hon göra det någon gång så är det helt klart fritt fram nu när det inte är 1 gång i månaden eller mer längre). Hon rör sig ute på stan istället för att låsa in sig i lägenheten. (Igår berättade hon att för bara något år sedan så när hon gick på stan så kollade hon alltid ner, hon ville inte någon skulle kolla på henne, och om någon råkade röra vid henne så fick hon panik och blev tvungen att gå hem... tänk att behöva leva så... lilla mamma).

Jag är iallafall glad över att hon äntligen skrattar och ler och tar hand om sig själv. Jag är glad att kunna sitta och äta med henne och se att hon lägger upp mer än mig på tallriken, precis som en mamma ska göra. Jag blir glad över att hon visar sin passion för inredning. Jag blir glad över att hon inte går till psykolog varje vecka (undrar om hon ens gör det över huvudtaget?), just det med psykologen är ett stort steg. Det visar verkligen hur långt hon har kommit.

Men som sagt, tillbaka till tjejen som förlorat sin mamma nu. Det gav mig en tankeställare. Är det helt riskfritt för mamma nu? Kommer hon inte göra det igen? Kommer hon leva tills hon dör av ålderdom nu? Bäst för henne säger jag bara. För även fast jag har en ilska inom mig mot mamma konstant så älskar jag henne mer än något annat och vill aldrig någonsin förlora henne. Hon är som sagt världens bästa mamma med tanke på vad hon har gått igenom.

Nu fick jag sjuk ångest för att jag inte har skrivit om pappa. Han säger att vi alltid pratar om mamma att ingen berömmer honom för vad han har gått igenom. Åhhh.. alltså han är ju min trygghet, mitt hem, min familjefamn. Det är pappa det. Han som alltid har varit där. Han som har kört mellan jobb-psyket-hem under långa perioder och skött allting själv. Han som har stöttat mamma trots att hon har flörtat med andra killar. Trots att hon har betett sig som ett svin. Han som har tagit tillbaka henne efter två krav av skilsmässor. Han som har älskat henne kravlöst och oändligt i alla lägen. Jag älskar mina föräldrar PRECIS lika mycket. Men det är två olika kärlekar. Och det kanske inte är så konstigt. Min pappa är iallafall en stor förebild när det gäller allt i livet. Jag försöker alltid tänka "hur hade pappa agerat?". För han är så jävla grym. Alla älskar min pappa. Om någon person inte skulle vara värd att behöva leva med en sån som mamma har varit så är det pappa. Han är verkligen genomsnäll. Påminner väldigt mycket om hur min pojkvän är. Kanske därför jag har ångest för att han behöver vara min flickvän. Men jag ska bli bra, jag ska bli perfekt för honom. Precis så som han är mot mig.

Nej gud, nu ska jag göra 8 minutes abs.

Träningen idag blev lite ändrat gällande tiden eftersom det kom ett jävla åskväder. Men ändå:

Rullor 4.2 km

Ridning 1 h

Löpning 25 min

Styrketräning (armar bröst) 20 min